Why.
Jag känner mig så himla patetisk. Nu ärjag där igen, då jag tänker på dig, skriver om dig. Men jag måste.. jag måste verkligen öppna mig för nått. Jag känner mig så kass, som tror att jag behöver dig. när jag egentligen vet att jag inte gör de. Jag blir så arg på själv, att jag inte kan glömma oss. Det är ju de, jag vill ha dig som min vän. Men vi båda vet att de aldrig kommer gå, för du är du. Jag drömde om dig i natt, ja .. töntigt nog gjorde jag det. Ibland gör jag det, och oftast brukar det vara att du säger att du älskar mig. För de är de jag vill höra.. eller ville höra. Den här gången var de anorlunda, du sa inte att du älskade mig. Du sa något helt annat för att försöka såra mig, och jag svarade " jag bryr mig inte " , jag kanske inte bryr mig lika mycket längre. Men jag hatar mig själv för det här, för att jag utsätter mig själv för det här, jag har ett val. Jag har haft det hur länge som helst.. men varför tar jag inte steget ut ur den här galenskapen? För jag vet att jag kan stå själv på mina ben, utan dig. Jag är stark utan dig. Men ändå står jag kvar, ihop kurad, jag är så grymt besviken. Inte på dig, på mig.
Kommentarer
Trackback
